humblyman

Ibland blir jag äcklad av andra människors lycka... De där som bara inte kan sluta le.
Ikväll är Malin och David Watson mina "offer". Dom måste vara de mest extremt glada människor jag sett.
Dessutom har de ett så passande, perfekt skratt som klär sig utmärkt till leendet. Usch.
Det är ofta jag tycker att de breda leendena och högljudda skratten är förfärligt falska.
Som att man är rädd för att visa vad som gömmer sig bakom de vita tänderna och glittrande ögonen.
Dessutom märker jag, när jag står framför spegeln, att jag har samma ansiktsuttryck när jag ler hysteriskt som när jag är livrädd. Kanske visar detta något?