humblyman

Vet du hur många som mobbas i Sveriges skolor varje dag?
Inte jag. För mig är inte siffror speciellt vilktiga i detta sammanhang. Jag har varit nära mobbning under hela min skolgång, även om jag inte alltid märkt den. Ibland är människan bra självisk. Så länge det inte går ut över en själv så existerar inte problemet. Är det inte så? Vi ser inte det vi inte vill se.
En annan vetenskap är att försöka lista ut vad som försigår i lärarnas huvuden. Varför jobbar man som lärare om man inte värnar om elevens bästa? Och om jag någonsin igen får höra att de "faktiskt inte märkte något" eller "trodde det bara var en lek"  så kommer jag explodera.
Alla har vi väl en skyldighet att sätta ner foten i dessa situationer, men man kan väl ändå inte påstå att ett åtta-årigt barn har samma ansvar som en vuxen lärare.
När jag gick på lågstadiet och mellanstadiet såg jag klasskamrater bli slagna på rasterna, retade i omklädningsrummet och få glåpord kastade på sig. Detta skedde varje dag och jag blir fortfarande lika berörd när jag tänker på det. Även att det gått nästan tio år sedan denna mobbning pågick har jag svårt att respektera mobbarna för dem de är idag. Jag kommer aldrig kunna acceptera att det har hänt. Att det pågick så länge och att ingenting gjordes för att få ett slut.
Måste säga att det är skönt att inte se så mycket fysiskmobbning på gymnasiet, därimot så är det mycket utfrysningar och det är väl bara en annan typ av mobbing som jag ser det. Inte ens i arbetslivet kommer man ifrån mobbning. Människan är inte bara självisk, utan också väldigt fördomsfull.
Det är som när vi säger att makrill inte är gott, fast vi aldrig smakat det.
Och inte vill vi smaka det heller. Mobbning.