humblyman

Så var semestern över och det var bara att gå tillbaka till den mycket illaluktande källarlokalen och börja jobba igen.
Jag har spenderat sex nätter i en etta i Stockholm (hornstull). Men min mor. Inte en av de bästa upplevelserna jag haft. Vi har nämligen en tendens att gå varandra på nerverna 24 timmar om dygnet... men jag har bitit ihop, varit stark. Något som min moder dock inte lyckats så bra med!
Trotts våra dispyter fick vi en hel del gjort. Vi var i gamla stan, på moderna museet, shoppade på drottninggatan och "chillade" i kungsträdgården. Och självklart blev en del tid spenderad på tunnelbanan.
En dag när vi satt där påväg till Mörby (egentligen t-centralen) kom en man in med sina två småbarn sittandes i samma vagn. Barnen började gnälla eftersom att de inte fått någon choklad, då kom pappan på en väldigt bra idé - att hota sina barn. "Vet du vad som händer med olydiga barn? Många föräldrar lämnar bort dom till andra personer, okända stygga människor."
Faktum är att barn under femton har svårt att förstå sarkasm så det funkar väldigt bra på en fyraåring!
Ett annat nöje var att kolla på film, det blev en del film eftersom att jag väntade ut mammas migränbesvär varje dag. Då kommer jag till en annan historia... Det låg en indisk resturang runt hörnet där det jobbade en ganska jobbig man, han stod nämligen utanför och bad oss komma in och äta verje gång vi gick förbi.
Så en kväll tittade jag på Bombay Dreams, det finns en scen där karaktärerna äter på en indisk resturang och jag upptäckte snart att mannen som serverade var den samma som han på den indiska resturangen runt hörnet.
När vi nu ville träffa denna servitris och berätta att vi sett honom i filmen, tror du han jobbade då? Nejdå.
Men så kan det vara.

Måndag morgon, det finns inget mer perfekt sätt att vakna på.
Guns N' Roses med Paradise city på högsta volym. Sedan kom Nickelbacks "How you remind me" följt av några go'ingar av Nirvana, Imperiet och Tokyo hotel.
Och ännu har jag inte kunnat släppa tanken på kommentaren om ideal-killen i dokumentären "Alla hittar kärlek utom jag" som jag såg igår kväll (för tredje gången, men man upptäcker nya saker varje gång).
Dokumentären handlar om Nicki, Zara och Sandra, tre tonårstjejer från Göteborg som har ett omtumlande år. Jag tror att de går i åttan, och de har ganska typiska besvär för någon i den åldern (kanske lite allvarligare i vissa fall).
I alla fall så berättar Nicki om sin drömkille med följande beskrivning: Han ska ha svart hår, ha svarta kläder, piercad i ögonbrynet. Han ska vara snäll. Poppar-pojke eller emo-pojke.
(Finns han där ute så är jag också intresserad)
Och sedan till deras uttryck, som "Fuck you asmycket" eller "Vi är verkligen inte vänner direkt"
Grejen är att jag verkligen inte klandrar dem. Snarare känner igen mig i deras beteende.
Sitta på någon äcklig parkering, dricka folköl, bli låtsasfull, lyssna på boten anna och sedan prata om hur kul det var.
Alla larviga intriger och tonårsproblem. Allt skitsnack.
För mig är det helt enkelt något man går igenom, en fas i livet. Inget att skratta åt utan något att minnas med glädje.
Jag rekomenderar verkligen en titt på denna underbara dokumentär.

Vadå understimulerade barn?
De står och kastar sten (tegel) på en tomburk. Den som slår den platt vinner leken. Då och då hör jag killen med det långa blonda håret skrika JA!
Efter ett tag träder de smått fulla tonårsvuxna männen ut för att vara med i leken. Understimulerade män - min favorit sort!
Men snart tar leken slut och bakgården blir tom och tyst igen.

Så blev man vuxen i helgen. De arton åren är nu fyllda. Stor förändring. Myndig, dricka på krogen, betala för sjukvård och hyra porrfilm. Livet kan väl inte bli bättre än så?
Det bästa med födelsedagar är paket. Ja, sådan materialist är jag. Kärlek ger mig inte lycka, bara pengar och prylar.
Vanligaste fågan: Känner du dig mogen och ansvarsfull nu?
Är det så man ska känna när man blir vuxen? Jag kände mig mogen och ansvarsfull när jag fyllde elva. Jäklar det är nog snarare femtio jag skulle fyllt!



"Jag hatar mig själv, därför ska du också hata dig själv. Vi måste hålla ihop. Vi är inte värda bättre."

Borde vara tacksam. Borde verkligen vara tacksam. Men det är jag inte.
Avskyr släktträffar. Föstår egentligen inte varför man håller på att ses när ingen vill. Alla sitter runt det enorma matsalsbordet och lider. Åvanpå lidande ska man lägga lite lögner. Hur bra det går med studierna/karriären och visa upp de senaste bilderna från lyxsemestern.
Vad är lycka? jo det är något man finner i mycket prylar, höga betyg, hög lön och en fin bil. Dessutom ska man ha idialistiska åsikter vad det gäller infrastruktur, miljö och jämställdhet.(om man nu verkligen kan ha det)
Sedan till de dumma kommentarerna. Den ointressanta informationen (även äcklig information i vissa fall). "Igår fick Elisabeth en fästing på troskanten, den gick inte att ta bort. Så den sitter kvar."  Mmm vad gott med tårta. Det ända man ser framför sig är den gigantiska grå fästingen som dessutom sitter på Elisabeths troskant.
Och inte mår man bättre när allt är över. Man har ont i magen av alla kakor man proppat i sig för att lugna sin ångest.

Jag ska ut på pilgrimsvandring. Jag ska meditera. Jag ska bli religiös.
Jag ska hitta mig själv på vägen. Jag ska leva nära min skäl.
Jag ska be. Jag ska straffas för mina synder. Jag ska återuppstå.
När jag nått mitt mål ska jag sjunga om pärleporten och änglarna.
Så blir jag frälsare. Så blir du frälst.

O-maa intee hinne tvette fåanster på somma man kan tvatte fåanster på viinteee
Aah lite tee-jööd i vatten sa de inte fjöösa

Förlåt mina kära vänner, jag har nog dragit denna lite för många gånger.
Citatdet kommer förövrigt ifrån Evelyn från äntligen hemma. Som är min Frälsare och Städdrottning. Idag lärde jag mig att det bästa sättet att rengöra en fläckt av rostfrittstål är att gno in den i diskmedel som man sedan torkar bort med ljummet vatten. Toppen. Nu kommer jag städa varenda fläkt, som är av rostfritt stål, bara för det verkar så kul.
Tack Evelyn.

Den gamle gubben jag har som arbetskamrat kom tillbaka efter helgen och skulle berätta om sin spännande minisemester. Han hade varit på festival sa han. I Borlänge. Aha peace and love tänkte jag. Sedan sa han att just peace and love inte var så bra men jill johnsson var bra. Han sa att det var konstigt att peace and love hade så många band med sig eftersom att de bara släppt en skiva. Men han hade ju tjänat på att gå på festivalen eftersom att om man bara skulle se peace and love skulle det ju kosta cirka trehundra men nu fick han ju se massa andra band och ändå bara betala åttahundra.
Det visade sig tillslut att han trodde att peace and love var ett skrönande hårdrocksband och att resten var förband eller liknande. Men han la till att det var lite konstigt att det fanns så många scener. Jag bara satt där och höll med. Men sen var jag tvungen att gå in på toaletten och lägga ett asgarv.
Det är inte lätt för en äldre förvirrad man som kan absolut ingenting om musik eller kultur.
Men det är ju skönt med lite vardagsgarv.

Första dagen på sommarjobbet. En jobbig dag (höhö). Har städat och tvättat staket. Och ätit en jäkligt äcklig lunch. Ska bli skönt att sova.
Kvinnan  jag  jobbade med idag har jobbat med att städa trappuppgångar i trettio år. Trettio år. Hur klarar man av det? Så kul kan det ju ändå inte vara.
Hoppas bara det blir bra väder imorn så att jag kan börja måla staketet.
Men nu är det bara två snabba dagar kvar och sen är det helg. Då händer det saker att se fram emot.


Dagens räddare: David Gray, Babylon

Ännu en bekännelse.
Jag älskar pojkband. Och då menar jag verkligen älskar. Stora som små, smala som tjocka. Allihop.
Men för mig är inte pojkband killar som sjunger ballader om kärlek och dansar till backstreet's back. Pojkband är alla band som enbart består av pojkar. Eller män som en gång var pojkar. Så är det.
Fez like them big, fez like them smal, fez like them all.
Några av mina personliga favoriter är backstreet boys (självklart), westlife,  good charlotte,  blink 182,  simple plan, finley, neverstore och många fler. Som du kanske märker består de av de typiska pojkbanden men även av små låtsas punk-rockare.

    
Finley                                   Sunrise avenue                Good charlotte

Några bilder från mina favorit konserter med mina favorit pojkband.

Musik: Misfits, Last caress

Jag är en djävul draperad i en ung dams kropp. Mina änglar förvandlas till svarta hål.
Hornen börjar glimta under mitt tunna skinn. Mitt tunna skinn som täcker allt det där jag inte vill visa för verkligheten. Förr eller senare avslöjas jag. Huden torkar och börjar spricka. Förr eller senare tar allt slut. Då står man där ensam kvar. Ingen vit orkidé i köksfönstret. Snarare en vissen ros i den vackra trädgården.
Det är så det slutar.

"Honey now if I'm honest
I still don't know what love is
Another mirage folds into the haze of time recalled
And now the floodgates cannot hold
All my sorrow all my rage
A tear drop falls on every page

I know it would be outrageous
To come on all courageous
And offer you my hand
To pull you up on to dry land
When all I got is sinking sand
The trick ain't worth the time it buys
I'm sick of hearing my own lies
And love's a raven when it flies

Honey now if I'm honest
I still don't know what love is"



Bild: Gentle touch of death
Musik: David Gray, The other side

Precis innan jag somnade igår, skulle släcka lampan, välte ett stort ölglas från mitt nattduksbord. Så jag skulle sopa upp alla små glasskärvor. Och jag tänkte verkligen göra det. Men jag somnade.
Sedan vaknade jag på morgonen, i stort behov av ett toalettbesök, hoppade upp ur sängen. Men aj aj. Nu sitter den lilla glasskärvan där, mitt i hälen. Perfekt.


Livet är ingen semester

"From the first time I saw you
I only thought about you
I didn't know you
I wanted to hold onto
the things you'd never say to me"

Alla är kära nu. Även att jag har så få vänner att jag kan räkna dom på en hand, tycker jag att det är många som är madly in love. Så nu hade jag tänkt att jag skulle sitta här och tycka synd om mig själv. Vet i och för sig inte riktigt varför. Vet bara att det är det jag ska göra.


Fastnade lite i dagdrömmarna idag. Men en dag ska jag minsann komma dit. Till mina drömmars stad: New York.
Ska bara tjata lite på min rika farfar först .  haha
 

Jag ska döpa mitt första barn till Gud, om det inte går får det bli Gudrun. Och sen ha Gud som smeknamn.

Nej usch nu får jag nog vara nöjd med den här bedrövliga bloggen. Ser ju inte bra ut men man blir i alla fall lite glad.
Glöm inte att kolla in Clark and Michael nu bara.

Älska tv-serier, älska svenska tv-serier.
Jag är en av de många tonåringstjejer som följt andra avenyn. Men inte för att det är extremt bra utan snarare för att det är så patetiskt att man bara måste följa det. Sen är det dom där skådespelarna. De är verkligen inte bra "Jesus jag ska gifta, mig hör du det??", Hamza är en av dom värsta karaktärerna.
Det bästa med sådana serier är ju ändå att de visar alla moralkakor som finns i samhället. Typ homosexualitet, handikapp, utvisning, religion, droger, gravilitet, kriminalitet och mycket mycket mer.
Idag har vi inget i skolan så då blev det såklart att man tittade på skilda världar mellan tio och elva. Ojojoj vilken dramatik. Daniel fann idag att hans nya flickvän Emma var otrogen med en annan tjej. Nora och Tom hade ihop det. Och såklart lägger sig Rebecca i alla andras affärer.
Jag blev nog född för at bli en serie älskare. Den första serien jag såg var rederiet. Sen kom alla andra  riktigt katastrofala som vita lögner, nya tider och skilda världar. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag stannade uppe och kollade på såpor fast jag inte fick.
De flesta andra i min ålder brukar älska amerikanska serier som oc, one tree hill eller gossip girl. Jag tycker nog faktist att intrigerna har samma i kvalité i dessa såpor som i de svenska. Det ända som skiljer dom åt är att bildkvalitén är grymt mycket bättre och att skådespelarna är så vackra att man får andnöd.

Man kan aldrig titta på för mycket tv ♥

För några dagar sedan såg jag ett program på ur, eller 1an kanske man säger men det var ett ur program. Det var en föreläsning av en kvinna som heter Lou Rossling. Hoppas hon fick många att tänka till även om jag tror att det är få som såg det programmet!
  Borde inte de som jobbar med människor, de som jobbar med att rädda människor, tjäna mer en gubbarna i kostym på kontoret. Dom kanske åtminstonde kunde dela lika.
  Idag blir klyftan mellan rik och fattig bara större och större, det måste bekämpas. Vi vill väl inte sluta som USA?
Vi måste byta regering i nästa val, för vår egen skull. Det tråkigaste är väl att all partipolitik bara kommer allt närmre varandra. Tillslut ser vi ingen skillnad. Då skulle vi kunna bilda ett parti som kallar sig för det social-liberala miljöpartiet med inriktning på kommunism och konservatism. Är det verkligen den idéella drömmen?
Man brukar säga att ensam är stark, men det är fel. Ensam är svag. Solidaritet åt folket.



Musik för dagen: Cute is what we aim for, Lyrical lies

"And you want to be dressed in poetry
But imagery doesn't fit
And you want resizing
But darling dear get a grip"

( deras nya skiva, Rotation, kommer 24 juni )
klart man ska lägga till lite extra reklam!

Det var en snubbe som skrev till mig och frågade om jag också var trött på alla modebloggare.
Och om sanningen ska fram (som den ska) så är jag det. Jag kan tycka det är lite underhållande ibland men snälla måste alla skaffa en modeblogg och måste det vara det ända men kan prata om?
Men kanske borde jag skaffat en modeblogg istället - för om jag skriver lär jag ju aldrig få många läsare...
Så förlåt kristina, jag vet att du älskar sånt där, men  jag gillar ju dig ändå för du är så söt.
Och förlåt Emil men jag hatar märkeskläder och egentligen bryr jag mig inte om hur mycket din nya tröja kostade eller vilket märke det är, vem som har designat den.
Alla har ju olika åsikter helt enkelt.
Jag hoppas bara att det inte är prylar som gör människor lyckliga, för då har vi ett stort projekt att jobba med.
Fast kanske är det lättare att hitta lyckan så?
 



dagens outfit;
strumpbyxor,
klänning,
tröja
(kommer inte ihåg var de är ifrån)


ja det är klart att jag var tvungen att lägga upp en bild på min outfit. där kan ni då se att min favorit färg är svart, även om svart egentligen inte är en färg (enligt vissa).
var även tvungen att göra en "tå-pose". gulligt va?

jo kanske är det lättare att hitta lyckan såhär? nu har jag i alla fall gett det en chans. Kanske passade det inte mig dock.