humblyman

Måndag morgon, det finns inget mer perfekt sätt att vakna på.
Guns N' Roses med Paradise city på högsta volym. Sedan kom Nickelbacks "How you remind me" följt av några go'ingar av Nirvana, Imperiet och Tokyo hotel.
Och ännu har jag inte kunnat släppa tanken på kommentaren om ideal-killen i dokumentären "Alla hittar kärlek utom jag" som jag såg igår kväll (för tredje gången, men man upptäcker nya saker varje gång).
Dokumentären handlar om Nicki, Zara och Sandra, tre tonårstjejer från Göteborg som har ett omtumlande år. Jag tror att de går i åttan, och de har ganska typiska besvär för någon i den åldern (kanske lite allvarligare i vissa fall).
I alla fall så berättar Nicki om sin drömkille med följande beskrivning: Han ska ha svart hår, ha svarta kläder, piercad i ögonbrynet. Han ska vara snäll. Poppar-pojke eller emo-pojke.
(Finns han där ute så är jag också intresserad)
Och sedan till deras uttryck, som "Fuck you asmycket" eller "Vi är verkligen inte vänner direkt"
Grejen är att jag verkligen inte klandrar dem. Snarare känner igen mig i deras beteende.
Sitta på någon äcklig parkering, dricka folköl, bli låtsasfull, lyssna på boten anna och sedan prata om hur kul det var.
Alla larviga intriger och tonårsproblem. Allt skitsnack.
För mig är det helt enkelt något man går igenom, en fas i livet. Inget att skratta åt utan något att minnas med glädje.
Jag rekomenderar verkligen en titt på denna underbara dokumentär.