humblyman

Mitt liv har vart en hel stroganoff av fokusillusioner den senaste tiden. Nu vet jag varken upp eller ned. In eller ut.
Jag ser liksom bara falukorvsbitarna. När man väl börjar inse att det även finns lök, tomatpuré och matlagningsgrädde i stroganoffen blir allt mycket jobbigare. Varför? Jo, då har man all denna lök, tomatpuré och matlagningsgrädde liggandes på lager. Nu skall den ätas. Här kommer problemet - jag är mätt!

Det var en gång kvinna, den nionde april 1935 födde kvinnan ett barn. En son.
Sonen växte upp och blev en man. När han blev tjugoett gifte han sig med kvinna. Tillsammans fick de sju barn. Två söner och fem döttrar.
Många år senare, 1984 för att vara exakt, gjorde mannen något märkligt.
Han lurade ner sin arton åriga dotter, Elisabeth, i familjens källare. Han drogade sin dotter och behöll henne sedan i källaren.
Vid dotterns förvinnande rapporterade mamman detta till polisen. Efter någon månad fick polisen ett brev från dottern. Hon skrev att hon var trött på att leva med sin familj och hade flyttat till annan ort med en kompis. Hon varnade sina föräldrar för att leta efter henne då hon i sådana fall skulle fly landet.
Under tjugofyra år födde Elisabeth sju barn. Ett barn dog kort efter födseln och tre av barnen adopterades bort. De resterande tre barnen bodde kvar och växte upp med Elisabeth.
De tre barnen som adopterades bort hamnade på mormor och morfars tröskel. Detta kunde morfar självklart förklara på ett mycket rimligt sätt, i alla fall enligt socialtjänsten.

Det var en gång en hyresgäst. Han hörde under dagarna ljud komma från källaren. Han kontaktade hyresvärden men denne man avvisade detta oljud och förklarade det hela med säga att det nog var ljud från gaskaminen.
Denne hyresgäst bodde i lägenheten under tolv år.

En dag, nittonde april 2008, svimmade en flicka. Kerstin. Hennes mamma övertalade pappan och Kerstin fick, med hjälp av ambulans, åka till sjukhuset. Väl på sjukhuset upptäcktes att hon led av svår njursvikt.
Personalen på sjukhuset upptäckte även att det var något skumt med Kerstin och hennes livssituation och kontaktade polisen.

Tjugosjätte april 2008 släpptes Elisabeth fri från den tjugofyra år långa fängelsevistelsen i en källare. Hon släpptes fri tillsammans med sina tre barn, Kerstin, Stefan och Felix.
Det var första gången Stefan och Felix sett något annat än källaren de växt upp i.

Idag startade rättegångarna mot sonen, mannen, pappan, morfarn, hyresvärden - Josef Fritzl. Han är idag sjuttiotre år gammal och väntar, än så länge, femton år i fängelse. 2016, vid en ålder av åttio, kommer Josef åter vara fri.

Något sånt där larvigt som man går runt och tänker på. Och ju mer man tänker på det, desto mer stör man sig.
Speciella förskolor för regnbågsbarn.
För det första förstår jag inte varför man ens kallar dessa barn för regnbågsbarn. Är inte alla barn "bara" barn?
Och för det andra förstår jag verkligen inte hur regnbågsföräldrar vill placera sina regnbågsbarn på regnbågsdagis. Vill man uppnå ännu större utanförskap?
Jag försöker förstå hur samhället skulle se ut om vi placerade adopterade barn på en förskola, barn vars föräldrar är invandrare på en annan förskola, barn till separerade föräldrar på en tredje förskola och kanske till och med ta det ett steg längre.
Om vi också skapar olika grundskolor, gymnasieskolor och högskolor uppdelade efter människors föräldrar/bakgrund. Kanske kan man ta det ännu lite längre och göra så att männiksor med olika föräldrar/bakgrund jobbar inom egna branscher.

Löser vi ett problem eller skapar vi ett nytt?

"För det är rent på tok för lite utav det
som vi människor har som skäl att glädjas åt
och alltför mycket utan sorger och förtret
och för lite av ursäkta och förlåt"



Allan Edwall